FEM årsdagen
Den enkla orsaken att jag inte skrivit något är att jag inte hade tillräckligt med ork att berätta om den dödliga sjukdomen. Varje gång jag satt vid datorn för att skriva flög tankarna iväg. En Vertigo skapades runt mitt huvud o det gick runt o runt utan att kunna bromsa det. Små stjärnorna dök framför pannan o ögonen stängdes. jag tappade kontrollen. Jag såg bara skuggar som flög framför mina ögon o när jag fick tillbaka kontrollen då har jag tappat lusten o orken att skriva. Den som någongång har gått igenom en cancer sjukdom kan förställa sig min beskrivning. För er andra låter det kanske barnsligt eller löjligt o jag förstår er o förlåter er.
I början av maj blir det FEM år sedan min kropp injekterat med kemikalier för att ta död på den dödliga sjukdomen. Jag har inte tagit ställning än om jag ska fira det eller lägga det bakom mig o leva denna dag som vilken annan dag. Sjukvården uppmärksammar inte fem års dagen på något sätt längre o de friskförklarar inte en längre heller. Detta besked fick jag i december 2014 som var mitt sista besök till haematologi avdelning på KS i Solna.
Men varför detta fick jag dessvärre ingen förklaring för. Min spekulation är att det kan vara besparings syfte.
Alltså finns det ingen som sa eller kommer att friskförklara mig. Denna ovisshet kan spö på den inre oro som varje cancer patient bär i sig. Tankarna glider framför ögonen o tar en sväng eller två runt huvudet för att landa tungt på kroppen som sjunker ihop o det enda som återstår är att tårarna räddar situationen. De är som en ventil för kroppen att tömma sitt inre o lätta på trycket på hjärnan, magen o hjärtat.
Numret FEM har blivit som en ikon. Jag såg fram emot fem årsdagen. Jag längtade efter det o jag ritade många planer för denna viktiga dagen. Det är ödes dag. Mitt öde att fortsätta leva eller börja om en ny tung resa med sjukdomen.
Jag såg fram emot fem årsdagen med all styrka o med samma längtan när man skulle träffa min första kärlek. Denna dag skulle ställa mig tillbaka på livets spår igen o ge mig samma möjligheter som alla andra friska. Att kunna drömma söta drömmar. Att kunna planera framöver. Att kunna våga ta tuffare beslut i livet som att kunna flytta till ett varmare land när man är pensionär.
Men fem årsdagen kommer snart utan speciellt bemärkelse. För jag kommer inte att bli friskförklarad.
I början av maj blir det FEM år sedan min kropp injekterat med kemikalier för att ta död på den dödliga sjukdomen. Jag har inte tagit ställning än om jag ska fira det eller lägga det bakom mig o leva denna dag som vilken annan dag. Sjukvården uppmärksammar inte fem års dagen på något sätt längre o de friskförklarar inte en längre heller. Detta besked fick jag i december 2014 som var mitt sista besök till haematologi avdelning på KS i Solna.
Men varför detta fick jag dessvärre ingen förklaring för. Min spekulation är att det kan vara besparings syfte.
Alltså finns det ingen som sa eller kommer att friskförklara mig. Denna ovisshet kan spö på den inre oro som varje cancer patient bär i sig. Tankarna glider framför ögonen o tar en sväng eller två runt huvudet för att landa tungt på kroppen som sjunker ihop o det enda som återstår är att tårarna räddar situationen. De är som en ventil för kroppen att tömma sitt inre o lätta på trycket på hjärnan, magen o hjärtat.
Numret FEM har blivit som en ikon. Jag såg fram emot fem årsdagen. Jag längtade efter det o jag ritade många planer för denna viktiga dagen. Det är ödes dag. Mitt öde att fortsätta leva eller börja om en ny tung resa med sjukdomen.
Jag såg fram emot fem årsdagen med all styrka o med samma längtan när man skulle träffa min första kärlek. Denna dag skulle ställa mig tillbaka på livets spår igen o ge mig samma möjligheter som alla andra friska. Att kunna drömma söta drömmar. Att kunna planera framöver. Att kunna våga ta tuffare beslut i livet som att kunna flytta till ett varmare land när man är pensionär.
Men fem årsdagen kommer snart utan speciellt bemärkelse. För jag kommer inte att bli friskförklarad.
